Livet som en hårt planerad gruppresa
Jag hörde ett radioprogram som beskrev hur många av oss lever som en hårt planerad gruppresa. Jag ser de japanska turisterna framför mig. Hur de passerar 7 huvudstäder på 5 dagar och fotograferar allt för att kunna titta senare, för vem har möjlighet att uppleva och minnas i det tempot.
Jag blir alldeles matt av att tänka på det.
Och visst är det sorgligt att tänka sig då, att många av oss lever så. Att vi checkar av listan på saker som bör upplevas, göras, bli gjort, få undan… istället för att faktiskt Leva.
Jag tror inte det finns en väg som passar alla men jag tror att det finns en väg för alla, som inte är en hårt planerad gruppresa, utan en resa som passar just dig! och mig. Kanske följer den de upptrampade vägarna men kanske går den lite utanför? Motorvägen kanske inte heller trafikeras av personer som verkligen vill vara där? Bara för att alla tar samma väg kanske den inte är rätt? De kanske bara råkade hamna där, följde med i farten, följde med strömmen?
De normer som som styr hur vi ska vara och vad vi ska göra, våra måsten och borden som människor och framförallt mammor är rätt snäva tänker jag. Jag har ingen lust längre att anpassa mig, vara duktig och göra som alla andra – bara för att. Jag vill ta hand om mina barn, min familj och mig själv på mitt sätt, det som passar oss.
Eller mamma på sitt eget sätt, som det passar dig
Inte handlar det här om att våga backpacka med sina barn, även om det var en del för oss.
Det handlar mer om att fundera på vad som verkligen är viktigt, att förstå att samma väg inte är rimlig för alla, att känna inte vad just du och din familj behöver. Livet är inte toppen jämt men kan det bli lite mer uppLeva än att bara genomLevas och checka av rutor?
Vi behöver inte alla leva utifrån normen just som verkar råda just nu. Kanske vill du leva utanför den?
Vilken väg vill du gå?
